BLOGG: På spaning

Låftmans funderingar

Träffade Lennart Låftman, tidigare vd för Femte AP-fonden, på Affärsvärldens mingel när vår omgjorda tidning släpptes tidigare i veckan.
     Medan folk gick runt med vinglas och snittar stod han stilla mitt på golvet och  pratade om hur lätt det är att drunkna i information nu för tiden. Om hur alltför få personer läser bolagens årsredovisningar. Och om hur de som  inte läser går miste om intressant information. Själv tar han sig dock igenom de allt tjockare luntorna.
     Tur att det finns någon som gör det, för visst har han rätt i att det finns mycket att hämta i dem.

Träningsfascisterna

”Alla är träningsfascister. Du har börsvd:ar som springer maraton, andra spelar elittennis på lunchen eller ger sig av och seglar jorden runt.”
    Personen jag äter lunch med, som jobbar i finansbranschen nära Stureplan i Stockholm, har fått nog.
    ”Tänk om man kunde hitta en person som läst en bok en lördag, eller på flyget. De är så fattiga.”
   Han skakar på huvudet.
    ”Visst är det bra att de håller sig i form. Jag springer också, men varför ska jag berätta om hur mycket jag svettas? Det är som att gå på toaletten. Men om någon vill prata Knausgård ställer jag gärna upp.”

Livet på en finansfirma

Det är kul att träffa personer i finansbranschen. Få andra verkar älska att hata sin bransch så mycket. Att få höra om ohemula bonusar och folk som skott sig. eller medelålders finanshajar som tycker sig ha rätt att ha unga älskarinnor, är legio.
    Ibland får jag dock bara höra reflektioner kring branschens beståndsdelar. När jag nyligen åt lunch med en person som jobbar i branchen förklarade han skillnaden mellan fondförvaltare och en analytiker så här: ”En förvaltare är en börsnörd, medan en analytiker älskar livet på en finansfirma.”

I Magdalena Anderssons garn

När jag träffar personer från näringslivet berättar vissa sårat att journalister inte förstår att de utnyttjas för andras syften. Själv har jag sällan känt så, men när jag skrev om Socialdemokraternas nya ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson började jag få mina misstankar.
     Dels tog hon själv upp hur viktigt det var med budgetdisciplin och vad som förenade henne och Anders Borg. Dels beskrev personer runt henne bland annat hur hon alltid hade tyckt att man måste ställa krav på människor att söka jobb. Och dels sa hon att ”Ingen kan gå och dra och bli försörjd” och nämnde att det danska systemet kanske var något att titta på. Fram tonade bilden av en socialdemokrat som står väldigt nära just det många svenskar gillar regeringen för.
     Lägg därtill att hon sa sig vilja utbilda bort arbetslösheten och satsa (oklart hur och vad) på arbetslösa ungdomar, så framtonar en strategi som det faktiskt skulle kunna gå att vinna ett val på.
     Inte konstigt att jag började känna mig som en del av Socialdemokraternas spel. Men jag kanske har fel. Magdalena Andersson kanske alltid har tyckt så här. I så fall har hon nog en del att tampas med inom sitt eget parti.
     Affärsvärldens prenumeranter kan läsa interjvun här

I Saabs Gripenträsk

När jag än en gång hörde att Saab lovade motköp för 22 miljarder kronor i Schweiz, lika mycket som Schweiz skulle betala för att köpa 22 Gripenplan, började jag fundera på hur det skulle gå till.
     ”Tja, Electrolux får väl öppna en fabrik”, sa en person.
     Tidigare har börsnoterade bolag i familjen Wallenbergs sfär startat fabriker i länder som sagt sig vara intresserade av de svenska stridsplanen. Men löneläget i Schweiz är inte precis lågt. Vad skulle Sverige göra nu, köpa 220 miljoner kilo Toblerone?
     Jag insåg förstås direkt att Saab inte skulle vilja prata om sina motköpsplaner i Schweiz. Givetvis är de hemliga. Ordern är inte ens underskriven. ”Jag skriver om gamla motköp för att visa hur det gått till tidigare”, tänkte jag. Glatt ringde jag Saab och bad att få listor på motköp i olika länder. Men se det gick inte. Ett enda motköp medgav Saab, en Electroluxfabrik i Ungern. Inte så konstigt kanske eftersom Electrolux dåvarande vd Hans Stråberg medgav att det var ett motköp efter att Västervikstidningen grävt fram det. Att ökningen av skandinaviska turister räknades in i motköpet i Sydafrika medgav inte Saab förrän jag överbevisat dem. (Eftersom motköpen var mer än fyra gånger större än ordervärdet i Sydafrika var det väl tur att även norska turister fick räknas in.)
     Efter ett antal tröstlösa samtal till börsnoterade bolag i Wallenbergsfären insåg jag att de flesta helt enkelt lade locket på. Ericsson vägrade prata om motköp över huvud taget. Stora Enso hävdade att de inte visste vad motköp var. Lika svårt var det på Ungerns, Tjeckiens, Polens och Sydafrikas ambassader.
     Till slut fick jag ändå några exempel på gamla motköp från Saab samt en lista på motköp i Ungern. Det visade sig att Stora Ensos wellpapptillverkning räknades som motköp. Dessutom var svenska myndigheter hjälpsamma, särskilt det nu så kritiserade FOI.
     Att syssla med detta var som att traska runt i ett träsk. Jag sjönk ner hela tiden och rörde mig endast med stor möda framåt. Efter ett tag förstod jag att Saab kan ha lovat motköp på långt mer än 22 miljarder i Schweiz, eftersom motköp i praktiken ofta är 160-200 procent av ordervärdet. Men exakt vad Saab lovat är det bara bolaget självt och de schweisiska förhandlarna som vet.
     Snabbt stod det klart att detta är en planekonomi som lever parallellt med den relativa frihandel vi är vana vid. Och att ingen är intresserad av att berätta hur det hela egentligen går till när svenska börsnoterade bolag – som rimligen ska se till alla aktieägares bästa – bygger fabriker för att Saab ska få sälja stridsplan.
    Till slut blev det en artikel i alla fall. Affärsvärldens prenumeranter kan läsa den här: http://www.affarsvarlden.se//administration/users/loginform/?redirectToURL=http%3A%2F%2Faffarsvarlden.se%3A8081%2Ftidningen%2Farticle3432274.ece

Maktspelaren Anders Sundström

Folksamchefen Anders Sundström verkar vara en planerande person. När han lät Folksam rädda Swedbank mitt i värsta finanskrisen – vilket i det skakiga läget var att ta en så stor risk med försäkringsbolagets ägares (det vill säga kunders) pengar att till och med risktagare i näringslivet höjde på ögonbrynen – propagerade han för att Carl Eric Stålberg skulle sitta kvar som arbetande ordförande.
     Många blev förvirrade eftersom Stålberg varit med och kört banken i det baltiska diket. Men snart började ryktet gå att Anders Sundström siktade på ordförandeposten i Swedbank som reträttpost. Därför ville han ha en person som bara skulle sitta några år. Först fick Anders Sundström som han ville. Stålberg satt kvar.
     Men inför stämman våren 2010 höll det inte längre. Alla andra ägare backade inte upp Stålberg. Då vände sig Anders Sundström till sin man i valberedningen, Lars Idermark, som tillika var valberedningens ordförande. Honom skulle han ha. Lars Idermark är en lojal person. Anders Sundström skulle kunna kliva upp från vice ordförandeposten och fatta klubban när det passade. Att välja valberedningens ordförande till ordinarie klubbförare hör inte till vanligheterna, men så blev det. Att sedan Lars Idermark satt kvar som ordförande för en stor bank när Post Nord hösten 2010 aviserade att han skulle bli ny vd var också märkligt.
    Sedan blev det tyst. Jag spanade i kallelsen till årsstämman både ifjol och i år. Lars Idermark stod det.
   Nyligen skrev dock Dagens Industri att Sundström planerade att ta över som ordförande nästa vår, det år han fyller 60. Se där, vilken framförhållning han har. Inte för inte har han kallats maktspelare.

Anders Borg och jag

För ett tag sedan fick jag e-post från en läsare om en artikel jag skrivit om finansminister Anders Borg och bankerna. ”Typiskt vänsterjournalister”, stod det. Några dagar tidigare sa en vän: ”Du gillar Anders Borg, va?”

     När jag bloggade om röda Ådalen var vissa övertygade om att jag var höger och andra om att jag var vänster. Utan att alltid tänka på det lägger läsare ofta in sina egna erfarenheter när de tolkar en text. Därför blir det extra spännande att läsa e-posten.
     Men för att återgå till Anders Borg. Oavsett vad man tycker om honom, eller om Moderaterna, är han en maktfaktor att räkna med. Många avfärdar honom kanske som en siffernisse, men då glömmer de att han är gammal Muf:are och att han lär ha varit en nyckelfigur när Nya Moderaterna utformades. Bakom alla hans pm och allt hans siffertuggande finns en slipad politiker. Tro inget annat.
     Själv har jag länge varit övertygad om att han kan gå samma väg som Göran Persson: från finansministerposten till statsministerposten. Om inget oförutsett inträffar förstås, vilket det tenderar att göra i politiken. Men Anders Borg har länge suttit stilla i båten – en strategi som minskar risken.

Foto: Johan  Ödmann

Paranta Wonna

Att träffa Wonna I de Jong var en överväldigande upplevelse. Jag och fotografen kom lite för tidigt till hennes stora Djursholmsvilla i snöoväder en fredagseftermiddag. Hon och hennes son kom samtidigt som vi – från en TV-inspelning om hennes liv. Hon rusade omkring i klarröd dräkt och höga klackar och försökte få ordning på grejor och samtidigt servera polska munkar i köket.
     Hela tiden fanns hennes polska chaufför och livvakt (en person med två uppgifter) i närheten. När vi gick ner för att ta bilder på bottenvåningen, där hon håller på att helrenovera, följde han med och gav henne tips om hur hon skulle stå för att se bättre ut när hon poserade för kameran. För poserade gjorde hon. Hon berättade att hon var fåfäng och gärna ville visa sina ben.
     Wonna I de Jong är en av Sveriges största fastighetsägare, men att få henne att prata om fastighetsmarknaden var inte lätt. I stället halkade hon hela tiden in på sitt livs historia. Den är onekligen fascinerande, men den är skriven flera gånger tidigare och jag hade gjort research innan som visade att den, åtminstone delvis, inte stämde.
     Hon hann med att berätta mycket om sig själv denna sena fredagseftermiddag. Hon hann till och med byta dräkt, från klarröd till ljusblå, under fotograferingen eftersom hon ville ha en dräkt med kortare kjol.
     Det hela resulterade i Affärsvärldens kanske mest aparta intervju. Prenumeranter kan läsa den på vår webb, sök på ”Wonna”.

Jarnheimers dagis på Tele2

Var på ett cocktailparty efter jobbet igår. Några cocktails såg jag inte till, men det var å andra sidan inget jag saknade. På scenen stod Lars-Johan Jarnheimer med en stor halsduk slarvigt nerkörd i ena kavajfickan.
    När Jarnheimer, som är en av Jan Stenbecks grabbar och har byggt upp Tele2,  fick en fråga om ledarskap sa han:
     ”Det är ungefär som ett bra dagis. Man ger samma timmar kärlek till varje individ.”
     Annars är det nämligen risk för att någon bli avundsjuk.
     Bredvid honom stod Martin Tiveus, ny chef för Avanza, och Sebastian Siemiatkowski, som varit med och grundat betaltjänsten Klarna. Trion bestod alltså av en 60-talist, en 70-talist och en 80-talist. Rekryteringsfirman som anordnade det hela intervjuade dem om entreprenörskap och ledarskap.
     Klart roligast var Jarnheimer, vars halsduk och attityd indikerade anti-etablissemang. Han bröt av i vimlet av människor i strikta affärskläder, där bland andra Sven Hagströmer fanns.
     Smålänningen Jarnheimer sitter numera även i Ikeas styrelse och känner givetvis Ingvar Kamprad. När det snackades om företagskulturer fnös Jarnheimer åt att ha en kulturchef i företaget, som på Klarna. Kulturen är inte en fråga som går att delegera, enligt honom. Den måste koncernchefen hålla i själv.
     ”Det är ingen slump att Kamprad står i kassan fortfarande när han är 86 år. Det gör han ju inte för att han vill dryga ut hushållskassan”, sa han.
     Sedan modifierade han sig:
     ”Ja, i hans fall gäller både och.”